Blogg D Elements of Journalism

Jag har svårt att riktigt se ett problem med att sociala medier ska skulle vara ett hot mot den ”goda journalismen” . De nio punkterna som det står om i ”The Elements of Journalism” kan finnas med även i de nya medierna. De kan även saknas ibland i de ”gamla medierna”.  Alla som skriver, vare sig det är i en papperstidning eller direkt på nätet, har ett ansvar över hur och vad de skriver och att det de skriver är sant (1). I ”The Elements of Journalism” tar författarna upp att om de i sociala medier vill kallas journalister måste de "hold to the same standards of truthful and or allegiance to public intrest as any other part of profession." Själva metoden är inte det viktigast utan att den som skriver följer de riktlinjer och rekommendationer som finns. T.ex. de nio punkter som kännetecknar god journalistik. Visst finns det risk att sociala medier, särkilt då personliga bloggar, kanske inte är lika lojala (2)till läsarna och mer driver sina egna frågor och tankar. Men det kan jag tänka mig är inte lika ”farligt” som om när en nyhetsmedia som Fox-kanalen är partiska och driver vissa linjer hårdare(4,5). I ”The Elements of Journalism” finns det flera exempel på journalister som är ”köpta” att driva en viss linje. När det är en blogg och en person som skriver kan man som läsare vara mer kritisk och förstå att det är personliga åsikter och att de egna intressena påverkar starkt(8,9). När det är ett medieföretag så räknar man mer med att det ska vara mindre känslor och mer saklighet och att nyheten får den proportion som den är värd (8).

Blogg C

Blogg C: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION?

Seierstad, Åsne, Ängeln i Grozny:

Dem första boken jag läste var Ängeln i Grozny och där berättar Journalisten Åsne Seierstad från Norge om kriget i Tjetjenien. Först får vi följa med henne när hon som ung korrespondent åt norska Arbeiderbladet var stationerad i Moskva. Hon reste till Tjetjenien, Kaukasus, 1994 då republiken Tjetjenien blev invaderade av ryska styrkor.  Under två år rapporterade hon från det tjetjenska kriget. 2006 återvände hon till Ryssland för att följa upp vad som hänt sedan sist hon var här. Nu var det förbjudet för journalister att åka till Tjetjenien så Åse Seierstad smugglas in som bondkvinna. Fokuset i boken ligger på vad som händer med barn som växer upp i krig.

För mig var det en skrämmande påminnelse om vad som hänt och händer i ett land nära oss och i nu tid. Visst har jag hört talas om kriget i Tjetjenien men genom att Seierstad skriver så beskrivande och levande så är det lättare att förstå även den politiska situationen. Det känns stundvis som en reseskildring (litterär journalistik), när jag som läsare får möjlighet att följa med till krigsområdet. Seierstad tar lite väl stora risker när hon gör allt för att vara så nära ”kriget” som möjligt. Jag kan tycka att det är lite dumdristigt ibland men sedan är det lite imponerande att hon drivs av en sådan vilja att få fram ”sanningen”. Jag har själv erfarenhet att bo och arbeta utomlands i krigsdrabbade områden och kan känna igen mig litegrann. Drivkraften är viljan att göra gott och berätta om det som verkligen händer och sker men jag tror även att äventyrslystnad är drivande. Min plan var inte att läsa hela boken men jagblev ”fast” för det var så intressant och spännande. Jag tycker att Åse Seierstad sätt att använda ”New Journalism” är ett utmärkt sätt att förmedla den här sortens budskap. Det kan få människor som mig, som kanske inte orkar sätta sig in i djupa och tunga politiska artiklar men tycker det är intressant att läsa om hur människor lever. Då får man in både det folkbildande om det om publiken borde läsa om och det kommersiella, i vad vi vill läsa (Nygren, 2008. s.121)

En annan bok jag läste var Thomas Sjöbergs Barnflickan i Knutby: dramadokumentär. Den här boken är en dramatiserad skildring av ett av de rättsfall som blivit mest uppmärksammad i modern tid. Vi får följa barnflickan Sara Svensson i det som hände innan mordet på Alexandra Fossmo, själva mordnatten och när hon grips några dagar senare. Genom att utgå från polisens undersökningar, domstolsförhandlingar, intervjuer och resor, bandupptagningar och videorekonstruktioner försöker Journalisten Thomas Sjöberg ge en bild hur barnflickan upplevde det som hände. Även om jag följde med på nyheterna när det här hände 2004 så blir man fortfarande förstummad att något sådant här har hänt på riktigt. Jag är själv uppväxt inom Pingströrelsen och varit, och är, aktiv både i lokala Pingstkyrkor och i Pingströrelsens ulandsarbete.  Även om det finns vissa delar (Gudstron och viljan att göra gott och hjälpa andra) som jag kan känna igen så måste jag säga att det mesta som skedde i Knutby (Otrohet, sätta människor på ”piedestaler”) är helt från de erfarenheter som jag har. Även om boken är skriven i romanform (litterär journalistik) så är det ändå ganska tydligt att det är en rapport av en journalist (journalistisk litteratur) från en ”riktigt” fall. Bl.a. alla utdrag från mobilsamtal som klippts in lite nu och då.

Nu läser jag Katarina Wennstams En riktig våldtäktsman. I den här boken, som är som ett långt reportage (journalistisk litteratur) försöker Katarina Wennstam genom intervjuer och efterforsningar komma fram till samhällets syn på våldtäkt. Hon försöker ge en samlad bild på gärningsmännen. Vilka är dem? Vad driver dem? Hur uppfattar vi dem? Katarina Wennstam har jobbat mycket med frågor kring våldtäkt, böcker och tv program, och det märks att hon är insatt i ämnet. Hennes eget engagemang lyser starkt igenom och det märks att det är frågor som hon brinner för och har åsikter om. Jag tycker att det ger en extra bra dimension att hon delar med sig av egna erfarenheter och tankar kring ämnet. Nackdelen med att det egna engagemanget lyser igenom ganska mycket är att det tappar lite av journalistens uppdrag att vara ”oberoende från dem som bevakas” (Nygren, 2008. s.175). Svårt ibland att veta vad som är eget tycke och vad som är ”journalistiskt stoff”. Boken är otroligt intressant och tankeväckande men också otroligt jobbig att läsa. Hennes detaljrika berättelser om våldtäkter är ingen rolig läsning men viktigt att någon berättar om det jobbiga som alltför många kvinnor utsätts för. Mycket intressant när hon visar på den roll media har i dessa frågor och hur bilden av en våldtäktsman förmedlas och att den inte riktigt speglar verkligheten. Vem vill veta att en våldtäkt oftast sker i hemmet, av en vän eller anhörig, kanske välutbildad, trevlig och snygg blond svensk född man?

Lästa böcker:

Seierstad, Åsne, Ängeln i Grozny, Albert Bonniers förlag, 2008

Sjöberg, Thomas, Barnflickan i Knutby: dramadokumentär, Wahlström & Widstrand, 2005

Wennstam, Katarina, En riktig våldtäktsman, Albert Bonniers förlag 2005

Referensbok:

Nygren, G. Yrke på glid - om journalistrollens deprofessionalisering. SIMO Institutet för mediestudier, 2008.

Mediernas etiska gränsdragningar

Var det rätt av Aftonbladet att gå ut med de mordmisstänktas religionstillhörighet? Var det fel av Sydsvenska dagbladet att inte gå ut med uppgiften om att en av de misstänkta hade en hemsida där han öppet riktade hat mot homosexuella? Diskussionen i Sr´s program Medierna tog de upp svåra publicistiska överväganden som tidningarna ställdes inför. Aftonbladets försvar till deras ställning i frågan var att religionstillhörigheten var en intressant bakgrund och att man skulle visa en falsk bild om man inte tog med det. Om det skulle visa sig att de hade fel så skulle det bara vara att skriva det i senare artiklar. Sydsvenska dagbladet däremot tyckte inte att det fanns täckning för att det var ett hatbrott och då ville de inte ta upp den vinklingen. De har principer kring publicering som gäller känsliga frågor, t.ex. trosinriktning. I spelreglerna (10) så tas det upp att religionstillhörighet bara ska nämnas om det är relevant och inte vara ”missaktande”. Om hotbilden var hat mot homosexuella då är det relevant men om det visar sig vara fel så är blir det bara en negativ bild på den misstänktes religionsgrupp. Olsson tar i son bok upp de dilemman som finns i den här frågan. Å ena sidan lyfter han upp vikten av att släppa fram främlingsfientliga argument så att åsikterna kan belysas och bemötas med fakta. Annars finns risk att fördomarna frodas och osanningar florerar.  Å andra sidan har vi risken att det kan uppfattas som hets mot folkgrupp och att rasister blir uppmuntrade. För att minimera dessa risker visar Olsson på vikten av att journalisterna tar upp brutalitet och brottslighet från alla grupper i samhället.  ”Om den bedömer främmande kulturer efter andra normer än den svenska blir effekten att man underblåser rasism och främlingsfientlighet (Olsson, 2006, s.163). I det här fallet hade den anklagade frivilligt gått ut offentligt (på sin hemsida)och berättat om sina ståndpunkter och då får man enligt Olsson vara beredd på att media kan gå igenom dessa (Olsson, 2006, s.168).

Aftonbladet skrev i det här fallet inte ut namnet på de misstänkta. Jan Helin, deras ansvarige utgivare, tyckte att de lika gärna kunnat göra det för det är ju hur lätt som helst att få tag i den uppgiften på nätet. Det leder till frågan om medier ska skriva ut namn på misstänkta brottslingar. Det finns olika ställningstaganden i denna fråga. Medieprofessor Stig Hadenius menade att det fanns flera skäl till att publicera namn på brottslingar. Det skulle kunna hjälpa vittnen att inse att de har värdefull information och att det skulle kunna hindra brottslingarna att utföra fler brott. Ett annat skäl han hade var att de skulle hindra oskyldiga att bli misstänkta. Det skälet används även av den andra sidan som tycker att publicerande av namn riskera att oskyldiga pekas ut. Författaren Börge Hellström tror inte att man genom att namnge brottslingar hindrar dem att återfalla i brott. Han tror att det tvärtom kan leda till att skammen ökar och att det leder till mer aggressivitet. I spelreglerna (7) så uppmanas journalisten att överväga noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd”. Men det står även att om det ligger i allmänintresset att det blir offentligt så kan det vara okej. Enligt Olsson så är trenden de senaste 25 åren att kvalificerade/notoriska brottslingar får tåla att det skrivs om dem i pressen. Däremot har hänsynen ökat till brottsoffren (Olsson, 2006, s.211).

Jag tycker att det är intressant men svåra frågor. När det gäller fallet om de mordmisstänktas religionstillhörighet kan jag tycka att det kanske är onödigt att ta upp innan det är säkert vad som låg bakom mordet. Om så är fallet att religion låg bakom så är det viktigt att belysa dessa faktorer men innan det är klarlagt tror jag det bara kan leda till större skada än nytta

När det gäller att namnge brottslingar så är jag lite kluven. Om det är bevisat att någon är skyldig och det kan hindra att brott begås igen så kan det vara befogat att namn sätts ut.

Referenser

Att inte publicera namn kan underlätta mord (Stig Hadenius DN, 15/4 2008)

Medierna borde publicera namn oftare (SvD, 15/4 2008)

Olsson,R Anders. Yttrandefrihet & tryckfrihet. Studentlitteratur, 2006.

Spelregler för press, Radio och TV

http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795 (Medierna 2009-01-31)

Nyhetsvärdering

Jag tog en titt i Aftonbladet på nätet och fastnade för en artikel om en Älg. ”Älgen missade tåget – tvingades älga iväg”. Man kan verkligen ställa sig frågan vad det är för nyhetsvärde i att en älg står på en plattform. Själv så fastnade jag för den för jag precis haft en död älg utanför mitt hus på en släpvagn (min bror var den stolte skytten). Häromdagen var jag på byns rökeri och såg en halvflådd älg och köpte älgben till köttsoppa (riktigt gott). Det som fick mig att läsa artikeln var att den berörde mig när det gäller tidsaspekten, artikeln kommer precis vid älgjakten och det är ett lättbergripligt ämne inkluderat ett djur. De här några av de aspekter som påverkar vad som är en nyhet och som Björn Häger(2009) tar upp i sin bok, En grundbok i Journalistik, s.86-93.

Den andra artikel som jag fastnade för var Papperstaten i Veckans Fokus. Den handlar om att FN förväntas godkänna det palestinska styret som ett eget land. Själv fastnade jag för artikeln för att den berör frågor om Palestina och Israel, där jag själv har bott och jobbat i flera år. Israel/Palestina konflikten är en konflikt som berör och intresserar många och de flesta har valt en av sidorna som man starkt ger sitt stöd. Tidsmässigt så är det ingen ny konflikt men det aktuella i frågan var att Palestina vänt sig till FN om medlemskap. Det här är aspekter som Häger tar upp i sin bok.

I Bengt Johanssons färska studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner tar han upp ”att mediebevakningen inte är någon exakt spegling av de faktiska hot mänskligheten står inför, utan i stället är ett resultat av en medveten nyhetsvärdering där vissa händelser av

medierna bedöms som mer intressanta än andra att skildra”. Urvalet av händelser styrs av det man tror att publiken vill läsa om och det som säljer. Den andra sidan är ideologiskt färgat och det man tycker att publiken bör ta del av. Mellan de här två är det ofta det ekonomiska som styr.